Avsnitt 3: Så surfar du på webben

Hur bra är du egentligen på att surfa på webben?

Och då menar jag inte skrolla i flödet och matas av en algoritm som bestämmer vad du ska titta på, lyssna på, läsa eller spela.

När gick du sist ut på upptäcktsfärd på nätet?

För det ska vi nämligen göra idag tillsammans.

Och det blir lite av en guide för dig som kanske har glömt hur man faktiskt surfar.

Jag heter Sven och det senaste kontot som jag registrerade på webben var dreamstudio.ai.

En sån här rolig sandlåda där man kan drömma upp fantastiska bilder med hjälp av djupinlärning eller AI som det heter.

Och jag heter Sanna och det senaste kontot som jag skapade upp var inte riktigt lika spännande som ditt.

Utan det var att jag behövde skapa ett nytt lånekort på biblioteket här i stan och då behöver man skapa ett konto.

Så det var det jag gjorde.

Just det, det måste man ju.

Hade du inte det redan då?

Nej, det gick inte.

De gamla uppgifterna funkar inte.

Jag vet inte om de har raderat det.

Grejen är att vi har köpstopp just nu på böcker och då tänkte jag att då måste jag ju kunna låna böcker åtminstone.

Ja, och vi älskar ju webben men vi tycker ju också väldigt mycket om bibliotek.

Ja, och bokdoft allra minst.

Just det, och det här är ju podden Hej är resten av internet.

Hej hej!

[Musik.]

Ja, du Sanna.

Vad har du gjort för kul på internet sen sist?

Jag gick in på sandman.net

som du presenterade i förra avsnittet när du pratade om en gammal internetidol.

Då hade han en grej som jag fastnade för jättemycket.

Han har alltså gjort en egen mystbok.

Alltså du vet äventyrsspelet Myst.

Ja, jag har sett detta.

Och det kom ju någon gång på 90-talet tror jag det spelet var.

Det kan nog stamma, ja.

Och det är ju ett äventyrsspel.

Man går runt på en ö och ska upptäcka massa saker.

Och när man spelade det här så behövde man ju ofta ta mycket egna anteckningar för att komma ihåg saker och klura ut lösningar på pussar.

Det är ju verkligen ett klurigt spel.

Verkligen.

Och han tog det här då till nästa nivå att han gjorde sin egna bok med alla sina anteckningar.

Och paketerade det väldigt fint tyckte jag.

Ja, han gick till ett antikvariat tror jag och hittade en riktigt gammal bok.

Och sen så slet han ur originalsidorna och så köpte han typ ark som såg lite gamla ut.

Och så gick han till en bokbindare och sa, binde ihop den här till en ny bok som blir min anteckningsbok.

Där jag ritar upp kartor och skriver ner massa saker jag ska komma ihåg.

Just det.

Jag tror det här projektet har hållit på i typ 10 år för han gör lite då och då.

Så det fortsätter nog lite till.

Men det tycker jag man ska kika på.

Jag älskar ju myst.

Så jag blev ju bara aaaah.

Ja, jag förstår att det var din kopp med te som du brukar säga.

Jag har ju lugn på att spela spelet igen så det blir nog snart igen.

Vad har du gjort för kul?

Jag har nördat ner mig riktigt ordentligt kan man säga.

Så nu blir det kanske lite för nördigt för den här podden.

Men det är ju så här att vi har ju pratat om att vi kanske är lite trötta på sociala medier och sånt där.

Och det finns massa olika anledningar till det.

En utav dem för min egna personliga del, det är ju lite det här att det är inte du själv som riktigt äger ditt innehåll.

Alltså väljer du att rädda dig på Instagram till exempel och börjar posta där.

Då är ju innehållet där i deras inhängnade trädgård.

Och det är lite svårt att flytta med sig det innehållet och framförallt de som följer dig någon annanstans.

Och det är inte jag som förtjust det.

Och man kan ju jämföra det med till exempel e-post.

Jag har svensknabbladalsen.net,

det är min e-post där.

Så du har också en egen e-postadress.

Och den är ju liksom helt portabel.

Den kan man ju flytta med sig till andra leverantörer.

Just nu har jag en leverantör som heter Protonmail, men den måste jag inte ha.

Jag kan flytta den någon annanstans.

Och folk kan fortfarande mejla mig på samma adress och så vidare.

Så skulle jag vilja att sociala medier funkar.

Och det finns och har funnits flera initiativ som försöker lösa det här problemet.

Att även göra sociala medier portabelt.

Så att om man har till exempel ett Twitterkonto så skulle man kunna flytta med sig sina följare till en helt annan plattform.

Om man vill byta för att testa någonting annat.

Och då finns det ett initiativ som heter Blue Sky och ett protokoll som det så tekniskt fint heter.

Som heter At Protocol.

Och det har jag djupt i lite grann.

För att det är ett nystartade initiativ som kanske, kanske kan bli någonting.

Jag är lite försiktigt positiv till detta.

Vi får se vart detta tar vägen.

Jag tänker bara hur sugna är typ Mietta och Twitter på att sådana här protokoll ska bli till då?

Inte alls.

Och det är det som är utmaningen i detta.

Men det är lite kul att läsa på om detta.

Och det här Blue Sky är faktiskt ett initiativ från början från Twitter.

Nu är det fristående från Twitter.

Men det är faktiskt de som drog igång det här projektet.

Lite spännande ändå.

Men vi får se vart det tar vägen.

Så vill jag bara smycka in ett litet, litet tips till.

En annan grej som jag har gjort på internet som vi pratade om sist.

Det var att jag tittade på ett Youtube-klipp.

En panel med Christopher Lloyd och Michael J.

Fox.

Om man säger de namnen, vad tänker du på då?

Tillbaka till framtiden.

Tillbaka till framtiden, filmen ja.

De hade en liten reunion.

Det var på Comic Con i New York.

De hade en panel och pratade med varandra.

Det var väldigt mysigt att se det.

Det är en film som betyder mycket för mig.

Så många gånger när jag var liten.

Så det var kul att se dem tillsammans.

Man blir lite fuktig i ögat när man tittar på det här.

Det var mysigt.

Så det är ett tips.

Ett helt sidospår nu.

Men jag vill bara se varför du säger fuktig i ögat.

Mitt högre öga.

Jag vet inte om det har med att jag börjar bli gammal.

Men det har börjat bli fuktigt väldigt ofta.

Jag får liksom torka mig.

Ja, men det är typiskt gamla människor.

Jag hade ingenting med internet att göra.

Men ja, så är det.

Låt oss gå vidare.

Vi kör igång.

En liten varning.

Det här kommer bli ett väldigt, väldigt länkt, tungt avsnitt.

Mycket, mycket länkar.

Vi kommer inte hålla på och läsa upp dem hela tiden.

Vi kommer prata på, kanske relativt snabbt.

Vi kommer bara nämna saker i förbifarten.

Och sen du som lyssnar, om du blir intresserad av något, då går du bara in och kollar i avsnittsinformationen eller på hejinter.net.

Så finns alla länkar där samlade.

Perfekt.

Hur surfar man på internet?

Ja, man kommer ihåg det sedan.

Redan i första avsnittet så nämnde du lite det här att det är lite svårt att hitta rasten av internet nu för tiden.

Det känns som att det inte finns.

Om vi ska börja med det här, att googla, för det gör vi väl kanske allihopa, man går till en sökmotor och googlar.

Och då är det ju faktiskt så att Google är ju överlägset störst.

För det är dit nästan alla går.

Jag tittade bara fram lite statistik.

I Sverige till exempel, då har Google nästan 93 procent av marknaden.

Och sen finns det ju några uppstickare.

Microsoft Bing är ett alternativ, till exempel.

Yahoo också.

Men de har ju så liten del av marknaden så det är nästan som om de inte finns.

Du använder ju något som heter DuckDuckGo väl?

Det gör jag, och det är ju också en jätteliten uppstickare.

De har 0,6 procent av svenska marknaden.

Men det är ändå 0,6 procent!

I andra länder, som till exempel i Ryssland, där finns det en sökmotor som heter Yandex.

Och den är jättestor, den är faktiskt större än Google i Ryssland.

Vilket ju kanske inte är helt oväntat.

Det borde väl vara lite samma sak, tänker jag, finns det något sånt i Kina, borde det nästan finnas med?

Ja, jag kommer inte ihåg vad den heter nu.

Men det låter troligt, om jag killisar lite.

Ja, men precis.

Jag kommer ihåg, när jag började surfa, då googlade man inte.

Då sökte man ju på Alta Vista, gjorde du det med?

Ja, det gjorde jag faktiskt.

Finns det kvar?

Det tror jag inte, det försvann.

Det är ett miniplott, härliga tider.

Hasta la vista, baby.

Men alla de här sökmotorerna, de lider lite av ett problem, tycker jag.

Och det är att de bara levererar mindre och mindre relevanta träffar.

Det är i alla fall min upplevelse.

Jag kan ta ett litet exempel.

Just nu spelar jag ett spel som heter Tunic, som är ett äventyrsspel.

Det spelar egentligen ingen roll.

Men när jag läser någonting, eller spelar någonting, då vill jag ofta hitta vad folk tycker om det.

När det kommer till spel så kanske man vill ha lite tips och trick.

Då gick jag in här nu, inför det här avsnittet, gjorde en googling, bara Tunic game på Google.

Och fick en massa träffar då.

Och på första sidan finns det egentligen bara två olika typer av träffar.

Först och främst så kom Spelets officiella webbplats upp, och det är ju bra.

Wikipedia dök upp, och det tycker jag också är ganska trevligt.

Men sen var resten av första sidan ställen där du kunde köpa spelet.

Och det var sociala medieprofiler, alltså spelets profilsidor på Twitter till exempel.

Och att köpa spelet är ju relevant exakt en gång.

När jag har köpt spelet, då behöver jag inte köpa det igen.

Men väldigt många träffar på första sidan är ju en affär.

Alla typer av affärer, ja.

Och sen om man bläddrar vidare till sidan två, då kommer alla de här typiska stora tunga sidorna som man är van vid, i alla fall om man är gamer då.

Det är IGN till exempel, och det är Eurogamer, och det är Wired och andra sidor som har recenserat spelet.

Och det är ju inte orelevant.

Men det blir väldigt mycket samma, samma.

Man kommer alltid in på samma sidor.

Jag behöver egentligen inte googla det, utan jag vet att IGN kommer högt upp.

Jag kan lika gärna gå till den sidan direkt.

Men vad är alla de här roliga, mysiga, personliga webbsidorna, och bloggarna, och fansidorna?

Ja, de finns överhuvudtaget.

Då kommer de på sidan åtta eller tolv, och det är ju ingen som orkar bläddra så långt.

Är det någon som någonsin bläddrar så långt?

Jag tror inte det.

Inte ens jag gör det normalt sett.

Så när jag surfar på webben, då vill jag ju hitta de här spännande, personliga webbarna.

Och då finns det faktiskt små specialiserade sökmotorer som inte är så kända.

De är så små så de inte ens avtrycker de här undersökningarna som visar popularitet.

Och en sådan, den är faktiskt utvecklad av en svensk kille som heter Victor Lövgren.

Och sökmotorn heter Marginalia.

Och den är intressant för den har inga kommersiella intressen alls.

Det är ett hobbyprojekt.

Det finns inga annonser eller någonting.

Men missionen är bara att indexera en mindre del av webben och den här lite mer personliga, ganska fri från stora företag och sånt där.

Och det gör ju att man får helt andra träffar än vad man får när man googlar på nätet.

Och du, Sanna, du har ju faktiskt fått ett litet uppdrag, kan man säga.

Eller hur?

Det är roligt för att du har verkligen gett mig uppdrag i typ tre dagar i sträckan nu.

Jag går in här och så får du upptäcka lite och skriva ner.

Lite precis som i myst där som han har skrivit ner.

Ja, faktiskt.

Hur har det varit?

Jag har inte satt press på dig.

Det var ju inte min ambition.

Du har inte känt dig stressad som att du åker tillbaka till skolbänken.

Nej, men jag har blivit kanske lite...

Om vi ska plocka upp den här då, Marginalia.

Det är väl det som finns i marginalerna, tänker jag att han menar.

Ja, är det inte det?

Man säger att om man har en bok så skriver man i kanten på boken, när man läser.

Är det inte det som är Marginalia?

Där man skriver själv och gör småboken.

Jaha, okej, det är ett ord för det.

Intressant.

Ja, men jag fick lite, vad ska man säga, prestationsångest.

Det var inte min mening.

Jag visste inte, vad ska jag söka på?

Det var det som var lite jobbigt.

Men när man kommer in på den här sidan, så den är ju inte särskilt peppigt layoutad, får man ju ändå säga.

Den ser lite ut som en sida för ingenjörer.

Helt sant.

Det är som sagt ett hobbyprojekt.

Jag håller med.

Så jag fick ju ändå tänka att det här är något bra.

Börja använda det.

Även om det inte ser så peppigt ut.

Men det behöver inte vara någon nackdel såklart.

Men jag fick som sagt prestationsångest, vad ska jag söka på?

Men då sa du, du kan i alla fall söka på dig själv.

Och det är klart jag skulle göra det.

Sök ord Sanna Lund.

Det kom ingenting som hade med mig att göra.

Ingenting.

Det var som att jag inte fanns på internet.

Första träffen ledde mig till ett blogginlägg med en recension av boken The Simplicity of Cider.

Och det är ju en romance.

Jag visste om den här tidigare.

Det är alltså en romancebok som handlar om huvudkaraktären Sanna Lund som har en talang för att göra cider.

Och hon är tydligen sjukt jäkla bra på att göra cider.

Och det här är en familjebusiness att göra cider.

Och generation för generation har sidrat.

Och nu är det Sanna och hennes far som axlar cidergöra-grejen.

Och de ska försöka att sälja Sannas cider i mängder.

Och sen någonstans så kommer det bli en romance här.

Jag vet inte hur, men så är det.

Jag har inte läst den här boken, men den poppade i alla fall upp.

En recension på den.

Men i övrigt, ingenting om mig.

Och det är ju nästan lite konstigt.

För det jag hade förväntat mig då, är att åtminstone din blogg hade dykt upp.

För sen har ju du också lite Instagram-profiler.

De förväntar jag mig inte att man ska hitta här.

Men lite konstigt att den inte har sniffat upp din blogg.

Nej, det tyckte jag också.

Jag får tips om mig själv.

Okej, så var det där.

Men då tog jag ett annat sökord.

Creepypastas.

Gillar jag ju.

Alltså spökhistorier som finns på nätet.

Och då kom jag till, det första träffen tror jag var Creepypasta, en horror story name generator.

Alltså där man kan slumpa fram antingen antagonistens namn i en creepypasta om man nu ska skriva en creepypasta och behöver inspiration.

Eller titeln på en berättelse.

Och då tänker jag att jag kan dela tre stycken av varje som jag fick här i den här generatorn.

Så får du betygsätta vilken du tycker att jag skulle skriva en creepypasta om.

Ja, nu ger du mig uppdrag alltså.

Det första jag fick var FPS Pro, alltså första personsskjutarproffset.

Ganska mörkt.

Ja, det var ju samtidigt lite intetssägande.

Ja, precis.

Andra var Salty Sally, alltså salta salta.

Ja, den där ju.

Låter lite som en godismask.

Ja.

Och den tredje, nibbler.

Alltså vad ska man kalla det?

Naffsaren, knartraren, småsnaskaren.

Frågan är om inte den sista vann här ändå.

Kommer småsnaskaren att ta dig?

Och sen så hade jag även slumpat fram titel på berättelsen.

Den första hette Hide and Seek, Kurayuma.

Ganska vanligt så.

Den andra, Give a man a fish.

Ja, okej.

Jag tänker inte att det är så spökligt som det kan bli.

Det kan ju vara en väldigt spöklig kvisk då.

Ja, precis.

Och den tredje var Pull my finger.

Det låter ju mer som humor, Kajsa.

Ja, men då tänker jag så här, om man drar i ditt finger och så lossar det.

Ja, det är ju sjukt.

Eller så blir det bara längre.

Oh, creepy.

Ja, men det var ju lite kul.

Den här sidan var skapad av någon som hette Emily.

Och här fanns i runda slängar, står det, 1400 olika namngeneratorer.

Just det.

Så det fanns alltså grejer om du ville slumpa fram alvnamn, pizzerianamnförslag eller om du behövde en sjukdom med tillhörande beskrivning till en berättelse.

Det är såna här sidor som jag alldeles, jag tycker det är så kul när man hittar den här typen av sidor.

Och det är, man hittar inte dem på Google.

Då får man gå långt, långt bak bland söktraffarna.

Och det här var bland de första traffarna vi fick på den här.

Så det var en väldigt tilltalande grej.

Verkligen.

Och en annan sida då, för att väga upp lite, det var, eller väga upp, men jag kom in på en väldigt färgstark hemsida där någon listade och betygsatte bra creepypastor på nätet.

Den sidan var härlig, det var blinkande pumpor och det var rödtext och det var verkligen gräsligt.

Men på något sätt också underbart.

Och vill man ha de här blinkande pumporna på sin egen sajt, så tipsade personen såklart om var den här resursen fanns.

Så tips, tips.

Så det känns som att det fanns guldkorn där, så jag ska grotta ner mig i den listan och se om det är någon creepypasta som jag har missat.

Men fy satan vad den såg ut.

Den var personlig.

Så får man ju säga.

Sen på den här marginaliga sajten så fanns ju även en slumpa fram sida knapp.

Slumpa fram en random sida.

Och då kommer jag till en sida som heter ngmi.org

Som tillhörde någon som beskrev sig som I'm a dunkelskräken, jag vet inte vad det betyder.

Jag hoppas inte det är något snuskigt eller jättehemskt.

I'm a dunkelskräken, alkoholic, debt artist, king of losers, I don't kiss ass, conform or get married.

Det här var lite av en svartvitt tripp av digital konst som faktiskt ändå var ganska trevlig.

Även om den var väldigt otrevlig och obehaglig.

Mörk kan man säga.

Det var också lite creepypasta.

Ja, precis.

Jag tyckte det var snyggt och den här personen gjorde även dark ambient musik.

Så det fanns lite att hitta där.

Det var slumpa knappen.

Men sen så övergav jag marginalien.

Man får inte en uppsjö av träffar.

Det är skönt, men det är ju också samtidigt väldigt snävt.

Och det är mycket av innehållet som jag gick in på som inte känns särskilt 2022.

Det är ju mycket sajter som ser ut som 90-tals sajter.

Och sen så står, Google kan ju besvara mina frågor.

Om jag frågar någonting.

Man skriver in, vad betyder det här?

Eller vilket strykjärn ska jag ha?

Det kommer jag ju inte få här.

Där står ju verkligen huvudet på spiken.

Den här sökmotorn och många andra sådana här små uppstickar.

För det finns mängder av sådana här små specialiserade sökmotorer.

De har ju inte ambitionen att bli den här allvetande sökmotorn som Google är.

Utan de har ofta en nisch.

Och den här nischen som Marginal har, det är ju att hitta de här lite mer webbplatser som drivs av vanligt folk, helt enkelt.

Ja, det är mer att upptäcka nya roliga ställen utifrån något sökord som man plitar in.

Men en kul sökmotor att testa.

Och bara för att återkoppla till det här exemplet, jag hade i början när jag sökte på Tunic Game på Google, och inte fick så jättemånga träffar.

Det är ju ett helt annat resultat i den här sökmotorn.

Där får man flera stycken bloggar som recenserar spelet.

Alltså inte de stora företag som recenserar, utan vanligt folk.

Men också lite sådana här små roliga sidor som knyter an till spelet.

Till exempel så fanns det en sida som hade hela spelets karta och gjort den väldigt så här avancerad.

Man kunde zooma in och klicka in och titta närmare på platser i spelet.

Det var liksom som ett medvärde till din spelupplevelse.

Ja, man kan grotta ner i någonting.

Och det var ju något som inte fanns på Googles första sida åtminstone.

Ja, men det är ju trevligt.

Har du tittat på någon mer sökmotor än Google?

Har jag det?

Nej, men det finns mängder av olika.

En sökmotor heter Million Short.

Just det, ja den kollar jag lite snabbt bara på.

Ja, och jag tycker den är kul att tipsa om.

För att grejen med den är att den försöker faktiskt vara lite allvetande.

Jag tror att den sökmotorn köper in sina sökresultat från Microsoft Bing.

Så där får du ganska ungefär samma träffar som du förväntar dig att få på Google.

Men de har ju en twist.

Och det är att du kan filtrera sökresultaten ganska hårt.

Man hyr det lite på namnet Million Short.

Du kan välja att ta bort upp till en miljon av de största webbplatserna från sökträffarna.

Så att när du har gjort en sökning så kan du filtrera bort stora sajter som till exempel om vi ska fortsätta spinna på det här Tunic, du kan ta bort IGN och sånt från träffarna som är de här riktigt stora webbarna.

De försvinner och kvar blir lite mindre webbar.

Och då försvinner kanske också sociala medieträffar.

Precis, de brukar också försvinna för det är ju stora webbar.

Ja men det är ju trevligt för då behöver man inte gå till sidan 100.

Utan redan där på sidan 1 så börjar det bli lite spännande grejer.

Ja, det bubblar upp lite grejer som du kanske inte hade snubblat över annars.

Handlade du testar ansagt?

Jättekort bara.

Den var ju en trevlig upplevelse hos oss att den ser lite mer fräsch och i tiden ut.

Så den ska jag absolut tänka mig att använda mer frekvent.

Sen vet jag inte, jag hann inte riktigt jämföra Google-träffarna mot den här.

Men ändå en trevlig sök.

Värd att spana in i alla fall.

Men sen då när man använder en sökmotor och man kanske hittar till en sajt.

Då kanske man, om man har lite tur, hittar någonting som kallas för en länkblogg.

Känner du igen det namnet, en länkblogg?

Ja det är väl en blogg med massa länkar?

Ja det är precis som det låter.

En bloggare som väljer att länka ut på roliga platser på nätet.

Man ofta kanske får bloggens ägares kommentar på de här länkarna.

En liten egenvinkel eller hot take på det som länkas till.

Och nu för tiden så är det inte bara bloggar utan det här konceptet finns även i nyhetsbrev.

Det finns nyhetsbrev som fokuserar väldigt mycket på att länka till häftiga platser på nätet.

Och du fick ju faktiskt ett litet uppdrag här också kan man säga, om jag är sanna.

Att titta lite närmare på några länk, nyhetsbrev och bloggar.

Precis.

Du hade gett mig länken till, det här var ett nyhetsbrev va den första?

Links I would gchat you if we were friends.

Och gchat är ju Googles första chattfunktion va?

Ja det är någon slags flört till en gammal tjänst som inte finns längre.

Och första intrycket där var att det var väldigt mycket stockiga bilder.

Förstår du vad jag menar?

Den här personen, jag tror det var en kvinna.

Hon har använt bildbyråbilder väldigt mycket och sånt gör ofta att jag vänder lite i dörren.

Du är lite känslig för det från ditt jobb.

Ja, jag vill ha lite mer personligt tagna bilder.

Men jag gick ändå in på något av de här breven.

Mycket länkar blir det och det gör mig ofta lite trött.

Jag gillar när man kanske fokuserar på några få saker.

Brevet vill så mycket.

Det fanns någon länk till en artikel om den nya matbloggstrenden.

Där vi inte vill att maten ska se snygg och piffig ut.

Utan det får se lite schlafsigt och hafsigt ut.

Det ska se ut som det gör i verkligheten.

Det var lite kul ändå, för du minns min matbloggstid.

När du inte fick äta maten förrän jag hade piffat och fotat färdigt.

Ja, det är rätt skönt på ett vis att tiden är förbi.

Det gällde både hemma och på restaurang när det skulle fotas.

Men här är det nu mer, det är bara snabbt på fota lite så det ser ut.

Det kan vara dåligt ljus och allting.

Sen fanns det en artikel om att giffen håller på att dö.

Den ligger på sin dödspäd.

Det kändes sorgligt, så den har jag inte hunnit läsa.

Jag fastnade inte för den här riktigt.

Det var inte mitt nyhetsbrev helt enkelt.

Gillar man vad hon plockar upp så är det en guldgruva.

Det fanns ju hur mycket som helst.

Risk for information overload kanske.

Jag förstår vad du menar.

Jag följer några sådana här bloggar och nyhetsbrev.

Ibland får man bara slänga brevet när det kommer för man är inte i rätt mode.

Man är inte mottaglig.

Då får det gå bort.

Ibland är man lite sugen på att hitta nåt nytt.

Då kan det vara perfekt.

Det gäller att hitta rätt persons...

Nu var det här en nyhetsbrev men det kan vara en blogg.

Men kul att kika på.

Jag skickade över några sådana här länkbloggar.

Har du tittat på nåt mer?

Jag kollade på kotke.org.

Det är väl en blogg som har hållit på jättelänge.

Den har hängt med sen 1998.

Det är Jason Kotke som driver den bloggen.

Helt sjukt.

Den är väldigt trevlig.

Den är mer i tiden rent designmässigt.

Den känns verkligen fräsch och härlig.

Här vet jag att jag skulle kunna fastna jättelänge.

Det är samma här.

Det kommer väl nåt varje dag fast.

Inte just nu för han är på någon slags sabbatical.

Ja, en några månaders ledighet.

För första gången mer eller mindre.

Sen har han startat den här bloggen.

Jag läste faktiskt hans inlägg om just den här sabbaticalen.

Varför han gör den.

Det var ett väldigt fint inlägg som handlade om ett fikusträd.

Och om fikusträdet mår bra som han.

Det var väldigt fint.

Så den läste jag.

Men verkligen, här fanns det ju massor.

Det är en blogg som jag har följt jättelänge.

Jag förstår inte riktigt hur han gör.

Han hittar alltid massa häftiga sajter på nätet.

Som inte jag hittar nån annanstans.

Han lyckas verkligen hitta unika grejer tycker jag.

Han är duktig på det.

Om man bara ska ta med sig ett tips från det här avsnittet.

Då är det nästan det jag skulle vilja tipsa om.

Om du inte redan följer Kotkes så kan det vara idé att göra det.

En stabil och bra resurs på nätet helt enkelt.

En sista som du tipsade om mig var metafilter.

Det är ju egentligen ett community av bloggare.

Så det är flera bloggare som finns på samma ställe.

Och bloggar.

Precis.

Det här var en blågrön sida som inte lockar alls.

Jag gillar funktion men jag gillar också när det är grafiskt trevligt.

Det var väldigt svårt att läsa tyckte jag.

Det är ju varför jag tror det finns jättemycket bra grejer här.

Du sa att du hade hittat ett blogginlägg som sammanfattade länkar till noveller och texter som författaren Ted Chiang har skrivit.

Det tycker jag är ett typiskt inlägg för just metafilter.

De här samlingsinläggen.

De har grottlat ner sig i ett visst ämne eller en viss person.

Och gör jobbet åt dig att samla ihop massa läckert material som finns där ute på nätet.

I det här fallet med Ted Chiang så var det länkar till intervjuer med Ted Chiang men även flera av hans noveller som vi kunde läsa gratis på nätet.

En riktig guldgruva med länkar.

Det är typiskt för metafilter att den typen av inlägg kan dyka upp.

Det var de jag kikade på när det kom till bloggsidan.

Intressant.

Det jag tyckte var spännande av dina kommentarer är att du verkar drivas ganska mycket av hur saker ser ut.

Det skiljer vi oss åt lite grann.

Det kanske är för att jag är programmerare och lite tekniskt lagd.

Jag bryr mig inte jättemycket om hur saker ser ut.

Det ska vara läsbart.

Det är viktigt.

Det får inte vara för liten textstorlek.

Resten kan jag nog se bortom.

Det är lite svårare.

Jag har valt dig för att du ser så snygg ut och du har valt mig för att det finns något underhytt.

Ingen kommentar.

Vi går vidare.

När man har hittat en sån här blogg som man riktigt gillar då tycker jag det häftiga är när man surfar.

Har du hittat en blogg som du gillar, då hittar du ganska snart flera.

Det är i alla fall min upplevelse av det hela.

Det är lite tack vare två koncept som har funnits på nätet så länge jag kan minnas.

Det är det som på engelska heter linkrolls.

Jag vet inte vad man säger på svenska.

En länkerulle.

Jag tror inte det finns en svensk motsvarighet.

Men även webbringar är ett annat koncept.

Känner du igen att det fanns i nätets begynnelser?

Ja, det kommer jag ihåg när jag började göra hemsidan och när du lärde mig där.

Då var jag nog med i en webbring för snyggt CSS-ade sidor.

Då fick man en sån här liten banner som ska vara på en sida för att visa att jag är med i den här webbringen och nu kan du gå vidare till någon annan i den här webbringen.

Det är så de funkar.

En samling med webbsidor eller bloggar.

Det här är ingenting man pratar om i dagens sociala medier klimat.

Det är väldigt få personer som pratar om webbringar.

Men de finns faktiskt kvar.

Även om det är ett litet community.

Det finns där och bubblar och blomstrar lite grann.

Det är ett annat sätt att surfa på.

Om du hittar en blogg som du gillar, då ska du definitivt leta lite extra och se om det finns någon länklista där den här personen länkar ut till andra personer som han eller hon själv läser och följer.

Ofta då man rullar längst ner på en sajt så kan det ibland finnas en webbringsfunktion.

Då står det att den här sajten är en del av webbringen för alla som älskar taxar.

Och så brukar man kunna klicka på nästa eller föregående sida och då hamnar man på en helt annan webbplats.

Det är ett sätt att upptäcka andra sajter.

Det här kanske var det svåraste uppdraget jag fick.

Det handlar så mycket om överraskning och att få upptäcka det här på egen hand.

Du hittar först en blogg som du fattar tycke för och sen kommer det en extra överraskning och det är att den är också med i en webbring.

Då finns det hopp om och en chans att hitta ännu fler sajter.

Det är en del av konceptet.

Nu gav jag dig några webbringar så det blir en liten baklängesgrej utav det.

Har du några intryck?

Du gav mig att gå in på webbringen som tillhör Hundred Rabbits som vi pratade om i förra avsnittet.

Det här paret som är på en segelbåt.

De har skapat en webbring som jag förstor är på.

Det är en webbring för folk som tycker att de gör haftiga grejer och som kanske själva delar deras intressen.

Det är också folk som vill ut och segla eller folk som gillar att skapa med programmering eller genom att rita och måla.

Ett litet community som delar några intressen.

Då kom jag in på en sida där det bara är en lång, lång lista.

Det kanske var hundra olika webbplatser.

Lite svårt att veta var man hamnar för här stod bara namnet på webbplatsen.

Jag har ingen förklaring om vart jag kommer komma.

Vilket kan vara kul men också lite svårt.

Det blir bara att klicka för att se.

Det handlar om att upptäcka på egen hand.

Där slogs jag av hur många olika märkliga domäner det finns och hur lite de ofta säger om innehållet på en sida.

Här är fem stycken från den här listan.

Elektropizza.

Det handlade inte om pizza.

Ritual Dust.

Dampkraft.

Ånkraft tror jag.

He can jogg.

Han kanske kan jogga, jag vet inte.

Och en som heter Öppen.

Den var kul för då kom jag inte till en sida.

Det stod kunde inte öppna sidan.

Så den var inte öppen.

Det var mycket kodfolk.

Mycket programmerare och kodare.

Jag kan tänka mig att du har en guldgruva där.

Jag hittade inget som jag grottade ner mig i så mycket.

Som alltid är det roligt att upptäcka och se vart man hamnar.

Man måste ju hitta webbringen som är för en själv så klart.

Det var kanske en utmaning.

Jag hade inga bra exempel där.

Du gav mig en som heter Adactio.

Jag har inte skrivit en enda kommentar kring den.

Jag tyckte att den är lite rolig.

Det är själva grejen.

Ofta så länkar man ut till det som man själv läser.

Andras bloggar och sånt.

Men den här killen har gjort en annan grej.

Istället för att kalla det för linkroll så kallar han det för bedroll.

Det är en lista på folk som har varit hemma hos honom och övernattat.

Inte legat med honom.

Det tror jag inte.

Bara helt vanligt folk som kommer hem och sover i övråk.

Kompisar och bekanta.

Den här listan blir väldigt rolig.

Den är inte sammanhängande alls.

De har bara åkt hem och sovit i övråk.

Det blir en väldigt brokig skara människor.

Förmodligen är det personer som är ungefär som honom.

Det vet man inte.

Det var bara för att visa på bredden av webbringarna och länkrollarna.

Du gav en samling som heter Sad Girl Online.

Som hade samlat en lista på olika webbringar.

Lite meta.

En lista på webbringar.

Ja, precis.

Där gick jag bara in på en ring som heter Furry Ring.

Det är för furries som vill vara djur.

Det var bara sex personer som var med.

Det var så liten och tre av dem funkade inte.

Det var faktiskt lite sorgligt.

Inga webbringar som passade dig?

Nej, ingen jag hittade där.

Det känns som ett misslyckande.

Allt kan ju inte lyckas, men du som lyssnar kanske kommer tycka det här är asbra.

Så är det ju.

Det är lite olika intressen och olika sätt att surfa på som passar en mer eller mindre bra.

Jag tycker att vi hoppar rast vidare till den sista typen av webbplatser som finns.

Nu har vi gått igenom sök, nyhetsbrev och länkbloggar.

Sånt som spottar ur sig länkinlägg med kommentarer.

Men också länkrollare och webbringar.

Som är ett sätt att när man väl har hittat en sajt man gillar så har man tur så finns det där länkar ut till andra webbplatser.

Som då kanske ofta är liknande eller följer samma tema och intressen.

Nu tar vi den sista då.

Det här är inte den sista typen av webbplatser som finns i hela världen.

Det finns en massa olika typer av webbplatser, men den sista som vi ska prata om i alla fall.

Webbkataloger då.

Webbkataloger, ja just det.

En webbkatalog har kanske vissa likheter med länkrollar och sådär.

Men det är en sajt som som ett bibliotek samlar på andra webbplatser.

Och egentligen ofta då är det alltid skulle jag säga är kategoriserat på ett eller annat sätt.

Så lite ordnat, precis som ett bibliotek är.

Är det en rättvis beskrivning tycker du?

Skulle jag säga.

Hur gick ditt uppdrag där då?

Där tipsade du ju om en katalog som heter satyrs.eu.

Alla dessa konstiga domäner.

Som så att titta i avsnittsinformationen du som lyssnar så finns det alla länkar där.

Men här fick jag en väldigt mysig känsla när man kommer in.

Det står, welcome weary traveler to the illustrious Mx.

Van Horn's cabinet of hypertext curiosities.

Bara redan där så känner man ju myset.

Det är mysigt också.

Och det var mycket emojis och härligt.

Så här stannade jag lite.

Jag gick in på sidan som heter, man kunde ju då välja efter olika ämnen egentligen.

Såhär typ outdoors, sport och så vidare, art.

Så jag gick till sidan som hade nya grejer som hade lagts till av den här personen.

För jag tror det är en person som har den här katalogen.

Och då kom jag in på första träffen där så var det, då kom jag till något oerhört tjusigt faktiskt.

Living worlds in HTML5, art by Mark Ferrari.

Känner du igen Mark Ferrari namnet?

Ja det gör jag, varför gör jag det?

För han har bland annat inblandat i Monkey Island och Thimbleweed Park.

Ja det är därför det klingar bekant.

Och göddgrafik eller så.

Och här det man fick det var som ett litet verktyg med en radda vackra animerade scener i pixelkonst.

Där man kunde ändra olika variabler för tid på dygnet.

Och så ändrade det bilden så man kunde välja då att jag vill se den här stranden.

Det var en jättefin strand och det var animerat, vågorna som slog in, pixelart, jättetjusigt.

Och så kunde man säga att jag vill se hur den här stranden ser ut på morgonen eller på kvällen.

Så ändrades det.

Jättefint.

Interaktiv konst kan man säga.

Ja verkligen.

Och det här verkar vara, det här kommer från en gammal populär app, eller snarare kanske programbara som fanns för ganska många år sedan.

Som nu har kommit till en ny utgåva till Android och Iphone och så.

Kände inte igen alls men det här var tydligen en stor grej.

Ja vad kul.

Om man bara vill ha lite så här, det är lite som när man lyssnar på white noise och sånt.

Du har liksom lite ljud i bort.

ASMR.

Det här är lite samma sak fast för ögat.

De här gick tydligen varma hos människor som bakgrundsbilder och allt sånt.

Det är lite som att ha bara en mysbelysning fast det är någonting mer.

Precis.

Sen så använde jag sidan slumpen, alltså slumpa fram en sida här.

Så jag valde faktiskt inte från någon förbestämd kategori utan jag gick in på nytt och sen på slumpa.

Då kom jag till en sida som var David Ramseys samling av kartor.

Och här var det kartporr.

Den kommer jag faktiskt bara använda.

Det är mycket inskannade gamla kartor.

Massvis och det mesta är ju public domain som man får använda det till hur man vill egentligen.

Ja just det.

Det är ju häftigt.

En riktig guldgriva.

Det var det jag gjorde där men jag tyckte det var en himla mysig katalog just den katalogen.

Vad kul.

Roligt att vi avslutade med lite mer pepp ändå jämfört med förra sektionen som inte var riktigt lika peppigt.

Nej, där var jag ju otroligt besviken.

Men så här är det ju på livet på webben och det uppkopplade livet.

Det är som resten av livet, att det är högt eller lågt.

Det finns bra och dåligt och lite olika smakerna som baken.

Ja och grejen är att det är inte så mycket algoritmstyrt utan här får man verkligen jaga lite själv.

Även om det såklart då i vissa fall är kurerat innehåll och samlat innehåll.

Precis och nu fick vi det här uppdraget som du fick Amelie.

Det var ju också mycket, jag gav dig de platserna som jag brukar gå på för att surfa på nätet och utforska.

Du ska förstås hitta dina platser.

Nu testade inte jag någon mer webbkatalog men har du mer tips på webbkatalog?

Ja, det har jag absolut.

Jag tänker att titta i avsnittsinfo, vi lägger in några länkar där.

Så kan man testa lite för att se lite skillnaden i hur en katalog kan se ut.

Precis och sen är det ju så här att vi vill ju ha dina bästa tips, du som lyssnar här nu.

Hur surfar du på webben?

Kanske finns det några jättebra webbkataloger där ute?

Bombardera oss med förslag på sidor som vi ska besöka.

Gör det!

Vi kanske ska starta en webbkatalog, hejrestenavinternetswebbkatalog.

Hur bra låter inte det?

Varför är det inte redan gjort?

Det borde vi faktiskt göra.

Ska vi göra det?

Som vanligt så hittar man ju också alla våra länkar på hejrestenavinternetswebbkatalog.

Det heter inte alls hejinter.net.

Just det.

Vem vill vi tacka?

Vi vill förstås tacka Frönäs för den här sköna musiken som vi har.

Stort tack till Frönäs.

Tills vi hörs nästa gång, surfa lugnt, eller surfa vilt och vackert.

Surfa hårt!

Surfa hårt där ute på webben.

Gör det och ha det så bra tills vi hörs nästa gång.

Hej då!